Intervju med Christofer Stevenson del 2.

Hur kom det sig att du sökte till Vansbro cykelgymnasium?

Fjäskandet från tränarna/lärarana Lars-Åke och Claes!

Var det en lärorik tid där träningsmässigt?

Ja, det får man säga. Även om man just då kanske inte tyckte att det var så underbart att bo i de djupaste skogaran med fyra asfalterade rundor (varav två gick åt samma håll), att välja på.
Man fick med sig en god grundkunskap om träning och hur kroppen fungerar. Det gjorde att det växte ett intresse för att hålla det up-to-date, vilket man måste om man ska hänga med i utvecklingen.

Vad gjorde du efter gymnasiet?

Jag jobbade lite inom sporthandel och även cykel, sedan packade jag väskorna och begav mig
till Frankrike för min första säsong i utlandet.

Berätta om första tiden i utomlands.

Första året körde jag i Frankrike, Aix en Provance. En anrik DN1-klubb. En av sportdirektörerna (han som kunde engelska) hämtade mig på flygplatsen och det första han sa när vi satte oss i bilen var,- Du ser lite tjock ut, hur många kilo kan du gå ner. Där började min internationella karriär. Dock var jag rätt tjock, jag hade knappt svalt det sista julgodiset.
Vi åkte direkt till ett läger för U-23:orna i laget, ca 10 st varav 2 kunde lite engelska. Jag försökte i början plugga en del franska, men motivationen försvann mer och mer när jag insåg hur arroganta och insnöade de flesta fransmän är. Dock hade det nog underlättat om jag lärt mig. Men det fungerade ibland då det pratades engelska i lägenheten och ville fransmännen förstod de engelska, i alla fall om ingen annan var i närheten.
Tävlingarna var det blandad nivå på, men alla race höll högre standard än de svenska.
Och som svensk “yngling” tror jag att det är ett bra steg i karriären att gå via ett frankst amatörlag då det är lättare att göra resultat i Frankrike än tex. Italien eller Spanien.
De har också en sundare syn på cykelsporten än många andra “cykelländer“.
Säsongen började bra och jag var topp-10 första 5,6 loppen. Så gick och väntade på segern bara, kändes det som. Dock körde jag på mig en rätt så långvarig bronkit efter det och fick slita stor del av säsongen för att komma upp i samma nivå igen. Det tillsammans med pressen man kände ifrån ledare mm, gjorde att självförtroendet var kört i botten i slutet av säsongen.
Och året efter körde jag i Team Mälarenergi istället. Jag var inte styrd av någon tränare där nere utan skötte det mesta själv. Det fanns alltid någon att träna med och ofta var jag ute med John Nilsson, som också bodde där ner. Vi brukade även ansluta till klubbträningarna. I och med att det fanns fler cyklister i laget än vad tävlingsprogrammet räckte till så brukade träningarna med klubben ofta spåra ur till rena tävlingar för att ta en plats till de kommande racen.

Fortsättning följer.............